”The art of facing fear” är digital scenkonst om världen under pandemin
Loretto Villalobos ser ett mastodontprojekt på Zoom-appen
RECENSION. Pandemins år 2020 blev det år som scenkonsten genom ett nödvändigt ont utvecklade sig över ett nytt medium – videokonferensappen. Biljettkontrollen sker via länk i inkorgen och publikens applåder ges i chatten med emojis. I många avseenden en helt väsensskild upplevelse från teater i köttet, men i andra ganska snarlik. Zoom-appens gränssnitt erbjuder ju möjligheten att bygga upp en fjärde vägg bara publiken sätter sina mikrofoner och kameror på mute och ställer in konferens-vyn på gallery view.
”The art of facing fear” är ett samarbete mellan teaterkompanier och skådespelare i ett drygt dussintal länder i Europa, Afrika och Sydamerika och leds av det brasilianska Os Satyros Rodolfo Garcia Vazquez och Ivam Cabral. Ett mastodontprojekt med andra ord där svenska Darling Desperados och Unga Klara är två samarbetspartners i ett dussinhövdat konstnärligt kollektiv.
Utan tillgång till medier lyckas ett tjugotal dissidenter hålla sig uppkopplade mot varandra och upprätthålla samhörighet.
5555 dagar har gått sen den stora pandemins utbrott, och isoleringen och rädslan är väl ingjuten i människors liv. Det antyds att fascistiska regeringar utövar järnhård kontroll över människornas liv. Utan tillgång till medier lyckas ett tjugotal dissidenter hålla sig uppkopplade mot varandra och upprätthålla samhörighet gentemot en omvärld bestående av hemmens fyra väggar – sovrum, garderober och badrum blir skådeplatserna för livets små dramer. En kvinna tjuvröker i sitt badkar, en annan kvinna firar sin födelsedag och en tredje har tillverkat en foliehatt samtidigt som hon begrundar sitt tidigare livs privilegier.
En stark scen är när en av männen försöker kväva sig med plastfolie till tonerna av den sydafrikanska kampsången mot apartheid ”Senzeni Na” och i sista stund bryter sig loss. En svart man som nästan kvävs till döds, allusionen kan inte bli tydligare. Jag kan inte föreställa mig hur ärren från Apartheid-eran måste värka när Black Lives Matter-protesterna i USA bemöts med allt våldsammare polisiär repression. Motstånd är seger, utropar en annan av aktörerna.
Mot slutet blir den dystopiska tonen plötsligt hoppfull.
”The art of facing fear” är inte konstnärligt fulländat. Dess collageliknande form gör att en del av scenernas intensitet fastnar nånstans i fibernätet och mäktar inte gripa tag. Det polyfona anslaget gör att berättandets stringens ger vika och vissa utvalda sceners styrka överskuggar helheten. Mot slutet blir den dystopiska tonen plötsligt hoppfull och jag tänker: ”Va, vänta nu – vilken vår, när hände det här?”.
Videokonferens-scenkonsten är i sin linda, det står tydligt. Ändå är det imponerande hur det tekniska teamet så sömlöst har fogat samman de olika komponenterna ljud, bild och aktörer utan några märkbara störningar. Alla som har haft möten via Zoom vet hur vanskligt det kan vara. Här tillvaratas möjligheterna och begränsningarna som tekniken erbjuder och avslöjar en potential som kan bli storartad. Jag vill för det ge ”The art of facing fear” en stående ovation, om så i emojiform.
